Min stressreaktion i tibia – från första MR till försämringen under våren

Publicerad: 11 juli 2026

Första MR-undersökningen gjordes den 5 februari och visade ett benmärgsödem i mitten av tibia (skenbenet), ett område som ofta utsätts för stora böj- och belastningskrafter vid löpning. I övrigt fanns inga anmärkningar.

Ordinationen från läkaren var att avlasta så mycket som möjligt så att benvävnaden kunde läka. Benvävnad läker dessutom långsamt, vilket innebär att det kan ta lång tid innan symtomen förbättras.

Det jag själv förstod – och fick bekräftat av en naprapat – var att avlastning innebar att undvika löpning och hopp. Däremot fanns det något jag inte hade en tanke på och som ingen berättade för mig: att det inte heller är lämpligt att utföra tunga knäböj när man har ett benmärgsödem i tibia, eftersom benet utsätts för både kompressions- och böjkrafter under övningen.

Jag fick inte heller veta att även promenader kan behöva begränsas under en period. Det låter kanske märkligt, eftersom promenader uppfattas som en mycket skonsam aktivitet. Men varje steg belastar tibia genom både markreaktionskrafter och musklernas drag i benet. För ett friskt ben är detta inget problem – tvärtom är belastning viktig för skelettet. Men när benet redan har en stressreaktion kan tusentals steg varje dag innebära mer belastning än vävnaden hinner återhämta sig från.

Det som hände under februari, mars och ända in i april var att besvären successivt förvärrades. Vilovärken på nätterna ökade, promenader gav allt mer känningar och jag började inse att något inte stod rätt till. När april närmade sig sitt slut kände jag att en ny MR-undersökning var nödvändig. Jag började misstänka att det kunde finnas en nervpåverkan eller att något annat hade tillkommit utöver den ursprungliga stressreaktionen. Den här gången valde jag att bekosta undersökningen själv, eftersom jag ville få svar så snabbt som möjligt.

Den andra MR-undersökningen gjordes den 25 april och visade att benmärgsödemet var oförändrat. Dessutom visade undersökningen att även periostet (benhinnan) var påverkat, vilket innebar att stressreaktionen inte längre enbart omfattade benvävnaden utan även benhinnan.

Benhinnan är rik på smärtkänsliga nervändar och kan därför ge upphov till betydande smärta vid irritation eller inflammation. Det är därför möjligt att den periosteala påverkan bidrog till att mina besvär hade ökat under våren.