OLYCKA PÅ GYMMET
Det här hände mig på Fitness24Seven tidig förmiddag den 6 februari 2020. Jag hade sprungit bortåt 40 minuter och gjorde en sprint på 18 km/h.
Det gick så fort att det knappt går att beskriva, men plötsligt sitter jag nere på löpbandet med värk i svanskotan. Mina glasögon är borta och chockad inser jag att löpbandets matta klyfts i två delar under sprinten. Jag har bokstavligen flugit ner av kraften och landat hårt på rumpan.
Glasögonen ligger en bit bort och är oskadda, liksom jag förutom längst ner i ryggen där jag blir mycket öm.
Tar en bild på löpbandet och kontaktar gymmet.
Det här hände mig idag 06 feb tidig morgon på ett av era gym i Solna, efter 40 min. och 18 km/t brast bandet och jag följaktligen kastades kraftigt mer mot backen, skadade ryggen, glasögonen flög iväg. Detta får bara inte hända under någon omständighet. Man kan mkt väl förolyckas. Kräver att komma i kontakt med någon
Någon vecka senare ringer det från ett okänt telefonnummer. Jag har som vana att inte svara på sådana samtal, men misstänkte att det kanske var gymmet som ringde – och det var det.
Mannen presenterar sig som, minns inte exakt vilken befattning han hade, men kanske någon lite högre upp i företaget. Han beklagar det inträffade men säger samtidigt något märkligt:
”Det är inte riktigt meningen att hålla sådana farter, 18 km/h är lite för snabbt.”
Helt sjukt att påstå något sådant. Det finns ju löpare som kan ligga på 20 km/h i tröskelfart, och dessutom – om löpbandet går att ställa in på de nivåerna ska det också fungera.
Men i vilket fall var han trevlig och erbjöd mig sex månaders gratis träning på gymmet. Alltid något, tänkte jag 😊
Min teori kring det inträffade, alltså att mattan klövs i två delar, är följande:
Löpbanden på detta gym står precis vid entrén och jag har flera gånger observerat att vissa inte byter skor när de kommer in, utan går direkt upp på löpbandet för att powerwalka eller springa.
Det som sannolikt händer över tid är att grus från skorna lossnar och fastnar under mattan. På så sätt uppstår små revor som sedan tenderar att bli större och större.
Efter den här händelsen har jag därför som vana att alltid kontrollera hela bandet innan jag börjar springa.
Nu hade jag kanske tur som föll rakt ner med rumpan först. Hade jag fallit baklänges hade det kunnat sluta betydligt värre.